För ca två veckor sedan låg jag i sängen och skröt för R att jag har så bra immunförsvar.

I fredags fick jag mitt straff;
Från klockan 22.00 fram till 10 morgonen därpå så kräktes jag som en galning varannan timme. Jag trodde allvarligt att jag skulle dö vilken sekund som helst. SÅ jävla hemskt.
Magen vred sig ut och in och inälvorna skrek att få komma ut. Efter man gjort sitt så mådde man som en prinsessa, befrielse. Några minuter gick, och bullret fortsatte i magen. Vinterkräksjuka. Seriöst, man skulle nog behöva bli inlagd av det om man hade det en längre tid?

R började sitt lagom till när Milo vaknade. Och han var inte sämre själv heller.. Nä, fy. Tack gode god för att den bara höll i sig i något dygn. Och lilla Milo verkar ha klarat sig än så länge!
Dock fanns det lite som muntrade upp en faktiskt. Tex när R gick runt och tyckte så himla synd om sig själv, att han var mer sjuk än mig. Gick och åmade och stånkade. Jag kunde inte annat än skratta.. Varför ska det alltid vara med synd och en karl när det gäller sjukdomar? :)

Hela mitt kropp värker.
Så nu blir det soffdeg framför ensamma mammor!

Mors!