Igår tänkte jag på döden och hur ALLT kan ryckas bort från en på en sekund. Hittade en blogg där en kvinna skriver om sitt liv tillbaka från en husbrand och efter sin makes död åtta månder senare. Jag grät mig igenom inlägg. Jag lider med henne och hennes två barn. Det finns inga ord i hela världen som kan beskriva hur de har det. Så hemskt. Tänker på henne fortfarande och jag blir helt stum.

Vi har haft två husbränder i mitt barndomshem och jag minns det som om det vore igår. Den första var för 10år sedan, den största. Jag var 12 år och var inte hemma när det hände. Jag var på "knuten" som var en ungdomsgård precis runt kvarteret. Spelade biljard med några kompisar när jag hörde brandbilar tuta förbi, men tänkte inte mycket på det och spelade vidare. Jag gick hem någon halvtimme senare. Sirener blinkade, och jag sprang. Sprang som jag aldrig gjort förut.. MITT HEM! När jag kom dit så sprang jag mot tomten men en brandman stoppade mig. Jag förstod ingenting. Lågor kom från källaren och det var folk överallt. Brandmän, poliser och en massa nyfikna människor. Där stod jag och min familj och såg allt vi hade brinna bort. Minnen. Hemskt det måste vart för våra föräldrar. Vi var ju så pass små så vi förstod nog inte vad allt handlade om, hur stort det egentligen var. Det var förs andra branden kom, 10år senare. Skorpan och jag var hemma hos mig i min lägenhet då vi hörde brandbilar som åkte ner, ner mot vårt hus. Stannade. Vi sprang utan att ens hinna tänka. När vi kom fram så vek benen sig, det var hos oss. Det händer igen. Våra föräldrar stod återigen och såg deras hus i lågor. Och det var förs då jag förstod hur tom man kan känna sig. Hur alla tankar bara flyger runt och att man inte kan fånga någon av dom. Hur stort det var.. Att livet är så skört. Ingen kom till skada vid någon av bränderna, förutom katten Sara i första. Tragiska händelser som sätter spår. Idag blir jag helt stel när jag hör brandbilar susa förbi.. Kollar ut i fönstret ner mot mitt barndomshus och får en klump i magen. Jag hoppas att det var sista gången jag någonsin kommer vara i närheten av en brand.


Kvinnan i bloggen är så stark. Man kan inte ens tänka sig vad hon går igenom och jag lider med henne för varje inlägg jag läser. HEMSKT!

"Pappa har flyttat till ett hus i himlen, han bor där ovanför molnen.
Han kommer aldrig mer hem till oss, men han kommer ändå alltid att finnas hos oss.
Han kommer alltid att vara glad när vi är glada och ledsen när vi är ledsna.
Jag lovar att pappa alltid kommer att se och vaka över  oss, och vi kan vinka till honom och vi kan skicka pussar till pappa när vill, upp över himlen till honom"
(Skrivet av kvinnan)